Pernilla

Jag gillar mitt jobb och det kan låta självgott men jag känner att jag gör nytta.. Jag gillar de flesta patienterna och jag tror dom gillar mig.. det e nog ganska omsesidigt, Men ibland kommer tankarna verkligen ikapp mig och jag inser vilken hemsk sjukdom cancer är.. Vad det gör med individen och en hel familj.. Den e något så frukansvärt plågsam denna sjukdom så jag funderar på hur jag ens kan tycka det e kul.. Älskade män tas ifrån från deras hustru och viseversa, barn som mister sin mamma eller pappa och tvärtom, precis så hemskt e de.. Varje dag ser jag människor kämpa för sina liv, sin överlevnad.. Och då blir jag tacksam för att jag kan göra något fint för dom.. Att jag kan påverka att dom får det bra sista tiden i sitt liv.. Jag har långt ifrån svaren på allt, men jag gör allt för att leta upp dom, är alldeles för snäll och hoppar över min lunchrast bara för att sitta och hålla en döende i handen för att den inte ska känna sig ensam.. Och jag gillar de.. Det gör gott för min egen skäl..Jag gör nytta..

Men ibland slår det mig i nacken att det e en helt annan upplevelse för den som blir drabbad.. Dom kan inte äta för dom mår så illa av behandlingarna, Dom har stora sår någonstans på kroppen som en reaktion av strålbehandlingarna, dom kan antingen inte bajsa för dom har blivit förstoppade av all morfin dom behöver ta för att stå ut med smärtorna dom har hela dagarna, eller så e det precis tvärtom, dom bajsar på sig för dom har en stor tumör i analen så dom kan inte hålla tätt.. Bajs på dom själva och bajs på hela mig.. 35 år och bli torkad i rumpan av en nyexaminerad 24årig sjuksköterska som ser hela livet som en fest och lever de liv som vilken 35 åring eller 60 kommer ihåg att den en gång har varit med om...

Byter stad för att se nya miljöer och träffa nya vänner som ligger ännu längre från min älskade familj än vad den gjorde när jag med gråten i halsen av lycka och förtvivlan lämnade mamma och pappas trygga famn för att ge mig in i studenternas omtalade värld...

För att nu tre år senare ta de mest livsavgörande besluten i en annan människas liv.. Stå med bajs och kiss över armar, skor, tröjor och byxor.. Usch va illa bajs kan lukta, tänker jag ibland.. Eller nåns andedräkt som kommer från en människa med tumörer i hela halsen, matstrupen och magen.. tumörer ända från munnen till rumpan.. Då får det lov att lukta lite annorlunda...

Va djupt de blev.. Idag e en dag då jag verkar ha tagit jobbet med mig hem.. jag behöver få detta ur tankarna.. Ventilera lite.. Måste köpa mig en ny dagbok som jag kan skriva de detaljerna som jag inte kan skriva här.. ska laga lite mat, dricka ett glas vin och kolla på Allt för min syster.. Fruktansvärt plågsamt men ack så skönt efteråt när tårarna har lugnat sig och ny energi är hämtad.. Jag gillar mitt jobb.. Men ibland e de jobbigt..

Nu i dagarna ska vi ha ett bröllop på avdelningen för att de som varit lyckliga tillsammans(men aldrig gift sig och skaffat två barn i tonåren) i över 20 år snart ska ryckas ifrån varandra pga cancern... Då kommer det fällas tårar av lycka och av sorg för dom..